torsdag 8 oktober 2015

Alla kan göra något

Det är just nu så, att i princip varje nyhetssändning eller förstasida i tidningarna eller reportage man stöter på, handlar om flyktingkrisen. Jag tror ingen lämnas oberörd av det som händer just nu. Kanske reagerar vi på lite olika sätt, men reagera, det gör vi alla nog ändå. För mig som nittiotalist (född 1991) så är detta något ganska nytt och främmande. Jag var för ung för att minnas det som hände då i Jugoslavien. Min generations svenskar har knappt upplevt något liknande, som fått så stort medieutrymme och skildrats på ett sådant sätt. Överallt hålls manifestationer och debatter, och jag ser mig omkring och försöker ta in alla intryck.
       Jag minns när jag för inte så längesedan, för sådär hundrade gången, såg Henrik Schyfferts show The 90’s – ett försvarstal. Även om jag kan nästan hela hans manus utantill i den showen så reagerade jag extra just denna gång. Han berättade om hur en journalist frågat honom om vad han skämdes mest över under sin karriär på nittiotalet. Han tog då upp Jugoslavien och det som hände då, så nära Sverige. Och han skämdes över att han då inte gjorde någonting. När jag nu hörde honom säga detta, mot bakgrund av vad som sker i Syrien, så blev det verkligen som ett tydligt budskap. Nu är det min tur att stå där i 20-årsåldern och fundera på vad jag vill göra åt det som sker i världen.
       Jag kan med stolthet se tillbaka på vad mina förfäder har gjort bakåt i tiden. På min tyska sida av släkten hittar jag min morfars far som engagerade sig efter andra världskriget och hjälpte de fångar som suttit i koncentrationslägret Dachau. Här i Sverige gjorde min gammelmormor en insats och tog under samma krig emot två flickor från Finland som fick skydd hos dem i Braås. Och min mormor fick under några år ett par extra syskon. Jag kan även tänka på min farfar, som jag aldrig fick lära känna. Han som tog värvning som FN-soldat och fick se sådant som ingen människa ska behöva uppleva. Jag undrar så vad han hade sagt idag om han hade levat.      
      Här om veckan skrev jag in mig som volontär hos Röda Korset, med uppgiften att hjälpa barn och ungdomar som nyss kommit till Sverige med stödundervisning och läxhjälp. Jag tänkte, att jag som blivande svensklärare borde använda mina kunskaper på bästa sätt och ge dessa människor en bättre start i det nya landet. 
       Jag tänker på det gamla ordspråket, som just nu passar så bra såväl för världens länder, som det passar till dig och mig: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. 

Tillbaka i värmen

Nu efter över ett år har jag återupplivat denna blogg igen. Det finns flera orsaker till varför skrivandet avstannade förra hösten, det har hunnit hända mycket sedan dess. Mycket har man fått vara med och och mycket har man lärt sig, men nu får det vara dags igen. Ämnen att skriva om har knappast tagit slut så det är inga problem att ta vid där skrivandet tog slut förra hösten.
     Inleder med att köra den lata vägen och publicerar min senaste krönika från Växjöbladet/Kronobergaren som nästa inlägg. Mest för att jag var nöjd med den. Mycket nöje...