Det är just nu så, att i princip varje nyhetssändning
eller förstasida i tidningarna eller reportage man stöter på, handlar om
flyktingkrisen. Jag tror ingen lämnas oberörd av det som händer just nu. Kanske
reagerar vi på lite olika sätt, men reagera, det gör vi alla nog ändå. För mig
som nittiotalist (född 1991) så är detta något ganska nytt och främmande. Jag
var för ung för att minnas det som hände då i Jugoslavien. Min generations
svenskar har knappt upplevt något liknande, som fått så stort medieutrymme och
skildrats på ett sådant sätt. Överallt hålls manifestationer och debatter, och
jag ser mig omkring och försöker ta in alla intryck.
Jag minns när jag för inte så längesedan, för sådär
hundrade gången, såg Henrik Schyfferts show The
90’s – ett försvarstal. Även om jag kan nästan hela hans manus utantill i
den showen så reagerade jag extra just denna gång. Han berättade om hur en
journalist frågat honom om vad han skämdes mest över under sin karriär på
nittiotalet. Han tog då upp Jugoslavien och det som hände då, så nära Sverige.
Och han skämdes över att han då inte gjorde någonting. När jag nu hörde honom
säga detta, mot bakgrund av vad som sker i Syrien, så blev det verkligen som
ett tydligt budskap. Nu är det min tur att stå där i 20-årsåldern och fundera
på vad jag vill göra åt det som sker i världen.
Jag kan med stolthet se tillbaka på vad mina förfäder
har gjort bakåt i tiden. På min tyska sida av släkten hittar jag min morfars
far som engagerade sig efter andra världskriget och hjälpte de fångar som
suttit i koncentrationslägret Dachau. Här i Sverige gjorde min gammelmormor en
insats och tog under samma krig emot två flickor från Finland som fick skydd
hos dem i Braås. Och min mormor fick under några år ett par extra syskon. Jag
kan även tänka på min farfar, som jag aldrig fick lära känna. Han som tog
värvning som FN-soldat och fick se sådant som ingen människa ska behöva
uppleva. Jag undrar så vad han hade sagt idag om han hade levat.
Här om veckan skrev jag in mig som volontär hos Röda Korset, med uppgiften att hjälpa barn och ungdomar som nyss kommit till Sverige med stödundervisning och läxhjälp. Jag tänkte, att jag som blivande svensklärare borde använda mina kunskaper på bästa sätt och ge dessa människor en bättre start i det nya landet.
Här om veckan skrev jag in mig som volontär hos Röda Korset, med uppgiften att hjälpa barn och ungdomar som nyss kommit till Sverige med stödundervisning och läxhjälp. Jag tänkte, att jag som blivande svensklärare borde använda mina kunskaper på bästa sätt och ge dessa människor en bättre start i det nya landet.
Jag tänker på det gamla ordspråket, som just nu passar så bra såväl för världens
länder, som det passar till dig och mig: Ingen kan göra allt, men alla kan göra
något.