Alla kan göra något

Det är just nu så, att i princip varje nyhetssändning eller förstasida i tidningarna eller reportage man stöter på, handlar om flyktingkrisen. Jag tror ingen lämnas oberörd av det som händer just nu. Kanske reagerar vi på lite olika sätt, men reagera, det gör vi alla nog ändå. För mig som nittiotalist (född 1991) så är detta något ganska nytt och främmande. Jag var för ung för att minnas det som hände då i Jugoslavien. Min generations svenskar har knappt upplevt något liknande, som fått så stort medieutrymme och skildrats på ett sådant sätt. Överallt hålls manifestationer och debatter, och jag ser mig omkring och försöker ta in alla intryck.

       Jag minns när jag för inte så längesedan, för sådär hundrade gången, såg Henrik Schyfferts show The 90’s – ett försvarstal. Även om jag kan nästan hela hans manus utantill i den showen så reagerade jag extra just denna gång. Han berättade om hur en journalist frågat honom om vad han skämdes mest över under sin karriär på nittiotalet. Han tog då upp Jugoslavien och det som hände då, så nära Sverige. Och han skämdes över att han då inte gjorde någonting. När jag nu hörde honom säga detta, mot bakgrund av vad som sker i Syrien, så blev det verkligen som ett tydligt budskap. Nu är det min tur att stå där i 20-årsåldern och fundera på vad jag vill göra åt det som sker i världen.

       Jag kan med stolthet se tillbaka på vad mina förfäder har gjort bakåt i tiden. På min tyska sida av släkten hittar jag min morfars far som engagerade sig efter andra världskriget och hjälpte de fångar som suttit i koncentrationslägret Dachau. Här i Sverige gjorde min gammelmormor en insats och tog under samma krig emot två flickor från Finland som fick skydd hos dem i Braås. Och min mormor fick under några år ett par extra syskon. Jag kan även tänka på min farfar, som jag aldrig fick lära känna. Han som tog värvning som FN-soldat och fick se sådant som ingen människa ska behöva uppleva. Jag undrar så vad han hade sagt idag om han hade levat.      
      Här om veckan skrev jag in mig som volontär hos Röda Korset, med uppgiften att hjälpa barn och ungdomar som nyss kommit till Sverige med stödundervisning och läxhjälp. Jag tänkte, att jag som blivande svensklärare borde använda mina kunskaper på bästa sätt och ge dessa människor en bättre start i det nya landet. 

       Jag tänker på det gamla ordspråket, som just nu passar så bra såväl för världens länder, som det passar till dig och mig: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. 

Tillbaka i värmen

Nu efter över ett år har jag återupplivat denna blogg igen. Det finns flera orsaker till varför skrivandet avstannade förra hösten, det har hunnit hända mycket sedan dess. Mycket har man fått vara med och och mycket har man lärt sig, men nu får det vara dags igen. Ämnen att skriva om har knappast tagit slut så det är inga problem att ta vid där skrivandet tog slut förra hösten.
     Inleder med att köra den lata vägen och publicerar min senaste krönika från Växjöbladet/Kronobergaren som nästa inlägg. Mest för att jag var nöjd med den. Mycket nöje...  

Regeringen: Nej tack till landsbygden

En kort reflektion efter Löfvens regeringsförklaring idag är bl.a. att det är högst bekymmersamt att man bestämt sig för att lägga ner landsbygdsdepartementet vid årsskiftet och att landsbygdsminister är en ministerpost som från årsskiftet ska ligga under näringsdepartementet. Beslutet gör att posten landsbygdsminister tappar stort i status, vilket också är en signal som säger att landsbygden inte har samma status i den nya regeringens ögon.        
       Landsbygden står för stora utmaningar som behöver ett tydlig arbete från regeringens sida, och som jag ser det krävs ett eget departement som arbetar specifikt med dessa frågor. Det finns också en rad myndigheter idag som lyder under landsbygdsdepartementet, och som man kan tolka det nu så ska de alla istället ligga under näringsdepartementet, ihop med alla de myndigheter som redan finns där.
       Landsbygden har stor potential. Vi kan nu se en trend att allt fler bryr sig om den svenska maten, och det närproducerade i synnerhet. Även allt fler kommuner börjar nu handla upp mer närproducerat ( ta det fina exemplet i Älmhult som Smp skrev om här om dagen.) Det är en utveckling som gynnar de svenska bönderna. Vi kan se att allt fler väljer att flytta ut till landsbygden nu, tack vare att service och kommunikation har blivit så mycket bättre. Men för att fortsätta en utveckling i den riktningen krävs det att en sittande regering har ambitionen. Den ambitionen ser jag tyvärr inte när man väljer att lägga ner landsbygdsdepartementet.       

Jag önskar ändå den nye landsbygdsministern Sven-Erik Bucht lycka till i sitt arbete. Inte för hans skull utan för landsbygden, jordbruket och skogsbrukets skull. För dess framtids skull. 

När den stora björnen får sitta i finrummet

De politiska nyheterna har sannerligen duggat tätt de senaste dygnen, både lokal och nationellt. Det har varit alltifrån censurerad Pippi Långstrump, över nyheten om hur ett nytt regeringsparti blir överkört av det andra, till att handla om valet av talmän igår. Den sistnämnda punkten intresserar mig mest av alla nyheterna.
       Jag skulle på tv se uppropet av de nyvalda riksdagsledamöterna samt det val som skulle göras av talman och vice talmän. Urban Ahlin (s) valdes till talman och därefter valdes Tobias Billström som representant för Sveriges näst största parti. Nästa person att väljas blev en representant för Sveriges nu tredje största parti, Sverigedemokraterna. Det är egentligen inget konstigt då denne andre vice talmanspost ska tillfalla det tredje största partiet och det är så demokratiskt valt att det är SD för denna mandatperiod.
Det är dock inte vilken politiker som helst som nu sitter som en av landets främsta representanter. Han heter Björn Söder.
       Min uppfattning har varit sedan jag stiftade bekantskap med SD att Söder är en av de mest extrema personerna av de kända inom partiet. Han har bjudit på många uttalanden som mer än ogillas av många, däribland mig. Som att han uttalade sig för dödsstraff i en intervju med SVT för lite över tio år sedan. Eller hans uttalanden mot homosexuella där han jämfört homosexualitet med tidelag. Eller att han anser att religionsfriheten inte är någon självklarhet. Han menade på att Sverige ska förbi kristet (så eftersom vi är ett av världens mest sekulariserade länder så verkar han ha ambitionen att tvinga svensken till kyrkorna).Ett annat osmakligt exempel var när han i kammaren säger till Adnan Dibrani (s) att Adnan kritiserar "hans folk, svenskarna".
       Denne man ska nu representera Sverige, för representation är ett av talmannen och de vice talmännens uppgifter. Urban Ahlin har inte en enkel uppgift att jobba med nu. Skönt i alla fall att veta att Söder bara fick rekordsvaga 52 röster av riksdagens ledarmöten när han skulle väljas.           

Reflektioner efter valet

Valet i september kom till slut och nu är det över. 
       Hela sommaren har alla vi som är medlemmar i ett parti arbetat och sett fram emot detta val, varit nervösa men hoppfulla. Och resultat blev enligt mig inte helt tillfredsställande. Alliansen förlorade regeringsmakten.
Under hela min tid som politiskt engagerad har Centerpartiet suttit i regering. Ja jag minns knappt hur det var tiden innan Reinfeldt blev statsminister. För mig och många andra i samma ålder vet man knappt om något annat än att Alliansen sitter vid makten och att Eskil är ministern från Annerstad. En ny tid har börjat nu som man har mycket att lära sig av.
       Men, visst finns det ljusglimtar. Helt klart. Centerpartiet gjorde bara en knapp minskning och är nu det näst största borgerliga partiet. Vi är dessutom större än Vänsterpartiet. Miljöpartiet fick ett valresultat långt under vad de och experter trodde, och de är nu bara en bråkdel större än C. Och deras minskning är en vinst för landsbygden. Dock får det sägas att den gröna våg som syntes i EU-valet var tämligen frånvarande i detta val med tanke på att de båda gröna partierna backade, varav ett backade väldigt mycket.
       På det lokala planet kan man vara nöjd. Alliansen ser ut att kunna sitta kvar och C ökade och vann ett nytt mandat. Det är en ökning som i sig är historisk eftersom vi inte sedan 1973 har ökat i mandat i Växjö. Vi hade hoppats på en ökning till tvåsiffrigt, men det finns ändå en stor potential att valet 2018 blir ett framgångsval för oss i Växjö. Det känns bra att ökningen SD gjort inte är på bekostnad av Centerpartiet. Endast 2% av våra väljare har gått till SD. Det är för övrigt det parti som är valets stora vinnare både nationellt och lokalt. Det är dock deprimerande.
       Just nu räknas personkryssen och jag hoppas att resultatet som kommer visar att jag tagit en plats i Växjös kommunfullmäktige. Om kontrollräkningen stämmer med det preliminära resultatet så är Centerpartiet tvivelaktigt kommunens tredje största parti nu med sex mandat.På Campus är vi det enda parti, förutom FI och SD, som ökade. Vi gjorde t.ex. en ökning med 3% på vallokalen Universitetet. Och dessutom har Centerpartiet ökat bland förstagångsväljare.
Som det framgår här, så är jag inte särskilt ledsen trots allt.       

C framåt i EU-valet

Så, mycket tid har lagts ner på valarbete, studier och jobb. Men främst valarbete. Så att skriva på bloggar är inget som prioriterats för min del, men förhoppningen är att det ska hinnas med lite mer nu i sommar.
        För det första vill jag bara utropa min glädje över det val vi gjort, efter hårt arbete i valet ökade vi och gjorde vårat bästa EU-val på 19 år! Det är skönt att kunna bevisa att vi inte är ett parti att räkna ut, istället är vi ett parti som leverera när det gäller. Vi hörde till de partier som valspurtade bäst, och här på universitetet ökade vi från 4.2% till 9.5%, tacka Centerstudenter för det! Opinionsundersökningar kan säga en del,
men ett EU-val ger ändå en bättre fingervisning kring hur väljarna ser på partierna. Därför tror jag på ett bra valresultat på alla tre nivåer i höst. Kan också glädjas i att Fredrick Federley fortfarande leder i personkryssräkningen som snart slutar, hoppas stort på att han kommer in. Och slutligen ett stort tack till alla centerpartister, både lokal och på riksnivå, som arbetat för att nå framgången!
       Men aldrig får man vara riktigt glad. I Europa ökade många högerextrema partier, flera av dem kom in i parlamentet. Jag höjde ett varningens finger i mitt slutanförande på debatten på Katedral, att inte rösta på SD. Kan glädjas åt att SD fick ett dåligt stöd här på universitetet, men sörja över hur de gick framåt på andra håll i kommunen och i länet. Och hur starka de blev i min hembygd Hjortsberga där de ökade med 15%... Jag hoppas denna trend för dessa partier snart vänder, Europa behöver inte mer extremism. Europa behöver fred, frihet, tolerans och öppenhet!   

Skoldebatten i Agenda

Igår sändes Agenda som vanligt, och ett av ämnena för kvällen var skolsituationen med mycket fokus på lärarnas status.
Chockerande att höra att många lärarstudenter är dåliga på att stava (var gränsen för bra kunskap i stavning är väl lite oklar), liksom att det är lekande lätt och kravlöst att komma in på lärarutbildningen. Som lärarstudent blev man inte särskilt uppiggad av inslaget som sändes innan debatten tog fart.
       Debatten som sådan var intressant. Den stod mellan Jan Björklund (fp) och Åsa Romson (mp)och visade goda skillnader mellan Alliansens och Miljöpartiets politik. Miljöpartiet vill lägga en särskild skolskatt som ska gå till lärarlöner, men när Björklund påstod att den endast skulle ge en lönehöjning på endast 400 kr/månad hade Romson inget motsvar. Att lägga en skatt för att höja lönen hos en enskild yrkeskår låter för mig konstigt, och särskilt när resultatet av en sådan skatt inte ger något. Nä jag tycker att den debatten visar att Mp inte är partiet för skolan och lärarna.
       Jag har länge sagt likt de sagt i inslaget, att vi kommer inte få några mindre klasser i framtiden om vi inte snart får igång fler som läser till lärare. Det är för få som utexamineras i förhållande till nutida och framtida behov och de små klasserna där varje elev syns kommer bli omöjligt i framtiden om underskottet fortsätter. Högre lärarlöner tror jag kommer vara en viktig åtgärd för att fler ska bli lärare och för att därmed konkurrensen och kvaliteten blir bättre på utbildningarna.Hur många som söker eller rent av kommer in på lärarutbildningen är ingen viktig siffra. Över 30 gick i min klass i september, över en tredjedel och nästan hälften av dem har slutat i klassen nu.
       Det stora avgörandet för lärarnas framtid ligger i kommunpolitikernas händer. Fler av dem borde inse allvaret och satsa på lärarna.