Att stå det onda emot

Vi talar ibland om händelser, som när de inträffar, berör oss så mycket att vi för lång tid framöver kan minnas precis vart man var och vad man gjorde när man nåddes av nyheten. Oftast är det i samband med en tragisk nyhet vi talar om detta. Som när nyheten når en att ett attentat har skett, och man för stunden inte får grepp om situationen men man förstår att det handlar om många mänskoliv.
     Fredagen den 13 november 2015 var jag iväg med partivänner i Östergötland och pratade politik på alla möjliga områden och nivåer. Fredagskvällen var sådär trevlig som fredagskvällar brukar vara. Men det var då jag genom min mobil nåddes av nyheten om terrordåden i Paris och varefter helgen gick förstod man mer och mer vidden av det hemska som skett. Sedan dess har jag nåtts av en lång rad artiklar, nyhetssändningar och rapporteringar och ändå kan man inte begripa det. Begripa varför.
     Under tisdagens kommunfullmäktige i Växjö inledde vi med en tyst minut framför en stor bild över Paris med sitt pampiga Eiffeltornet vid horisonten. Just en sådan bild man är van att se över Paris. Jag såg på bilden och tänkte under den tysta minuten på många av de stora händelser som ägt rum i denna gamla stad; Bartolomeinatten, Franska revolutionen, Hitlers intåg, attacken mot Charlie Hebdo, för att nämna några. Jag tänkte också på attentatet i Beirut som skedde bara dagarna innan attentaten i Paris. Olika attentat på två olika platser som gjorde veckan mörk och dyster. Det var en vecka då ondskans ansikte visade sig igen och skrev in sig i historieböckerna. 
    Titeln Att stå det onda emot är hämtad från en bok om Vilhelm Moberg, en debattör som vågade säga sin mening mot det onda även om det fanns risker med att säga sin mening just i den stunden. Inte minst under andra världskriget visade han det modet. Omfattningen av terrordåden i Paris är så stor att det talas om de dödligaste attackerna i Paris sedan just andra världskriget. En sådan jämförelse kan om något få oss att börja begripa hur omfattande detta verkligen är. Jag säger ÄR därför att detta fortfarande pågår och det får efterföljder som kommer att synas. Nu, precis som då när Vilhelm Moberg attackerade Hitlers övergrepp, är det viktigt att vi talar om det som sker och ser terrorgruppen som låg bakom. Att vi förstår att detta främst handlar om fanatism och terrorism, inte om religion. Att vi hjälps åt att förstå och aldrig glömma. Att fortsätta kämpa för människors frihet. Att stå det onda emot.

Alla kan göra något

Det är just nu så, att i princip varje nyhetssändning eller förstasida i tidningarna eller reportage man stöter på, handlar om flyktingkrisen. Jag tror ingen lämnas oberörd av det som händer just nu. Kanske reagerar vi på lite olika sätt, men reagera, det gör vi alla nog ändå. För mig som nittiotalist (född 1991) så är detta något ganska nytt och främmande. Jag var för ung för att minnas det som hände då i Jugoslavien. Min generations svenskar har knappt upplevt något liknande, som fått så stort medieutrymme och skildrats på ett sådant sätt. Överallt hålls manifestationer och debatter, och jag ser mig omkring och försöker ta in alla intryck.

       Jag minns när jag för inte så längesedan, för sådär hundrade gången, såg Henrik Schyfferts show The 90’s – ett försvarstal. Även om jag kan nästan hela hans manus utantill i den showen så reagerade jag extra just denna gång. Han berättade om hur en journalist frågat honom om vad han skämdes mest över under sin karriär på nittiotalet. Han tog då upp Jugoslavien och det som hände då, så nära Sverige. Och han skämdes över att han då inte gjorde någonting. När jag nu hörde honom säga detta, mot bakgrund av vad som sker i Syrien, så blev det verkligen som ett tydligt budskap. Nu är det min tur att stå där i 20-årsåldern och fundera på vad jag vill göra åt det som sker i världen.

       Jag kan med stolthet se tillbaka på vad mina förfäder har gjort bakåt i tiden. På min tyska sida av släkten hittar jag min morfars far som engagerade sig efter andra världskriget och hjälpte de fångar som suttit i koncentrationslägret Dachau. Här i Sverige gjorde min gammelmormor en insats och tog under samma krig emot två flickor från Finland som fick skydd hos dem i Braås. Och min mormor fick under några år ett par extra syskon. Jag kan även tänka på min farfar, som jag aldrig fick lära känna. Han som tog värvning som FN-soldat och fick se sådant som ingen människa ska behöva uppleva. Jag undrar så vad han hade sagt idag om han hade levat.      
      Här om veckan skrev jag in mig som volontär hos Röda Korset, med uppgiften att hjälpa barn och ungdomar som nyss kommit till Sverige med stödundervisning och läxhjälp. Jag tänkte, att jag som blivande svensklärare borde använda mina kunskaper på bästa sätt och ge dessa människor en bättre start i det nya landet. 

       Jag tänker på det gamla ordspråket, som just nu passar så bra såväl för världens länder, som det passar till dig och mig: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. 

Tillbaka i värmen

Nu efter över ett år har jag återupplivat denna blogg igen. Det finns flera orsaker till varför skrivandet avstannade förra hösten, det har hunnit hända mycket sedan dess. Mycket har man fått vara med och och mycket har man lärt sig, men nu får det vara dags igen. Ämnen att skriva om har knappast tagit slut så det är inga problem att ta vid där skrivandet tog slut förra hösten.
     Inleder med att köra den lata vägen och publicerar min senaste krönika från Växjöbladet/Kronobergaren som nästa inlägg. Mest för att jag var nöjd med den. Mycket nöje...